Just nu känns det så! Att jag klarar allt.
Jag bor i en fin 3a, och min ekonomi är på topp. Jag pluggar 100 % , jobbar extra som städare och inom äldreomsorgen.
Jag är nöjd med mig själv, min självkänsla har kommit tillbaka ! Jag vet att jag är bra precis som jag är, jag duger . Och det är no det största som hänt, att jag har hittat mitt egna värde igen.
Jag älskar mig själv nu, jag älskar mitt liv.
Det enda som är jobbigt är att vara ifrån barnen varannan vecka, det är jätte jobbigt när det är pappa vecka. Det första jag gör på måndagar efter att de åkt är att städa deras rum, sedan stänger jag dörren och går inte in dit på hela veckan.
De största lyckorusen jag får är när jag hämtar barnen på dagis varannan v, när jag får se deras glädje i ögonen för att de får träffa mamma som de varit ifrån en hel vecka!
Mina älskade pojkar.
Jag märker själv att seperationen har gjort dom gott. De är lugnare på något sätt, framför allt zander. Han får inte alls samma utbrott som han fick förr. Han verkar mer självsäker,lugn och trygg.
Att separera med barnens pappa har varit bland det jobbigaste jag gått igenom. Vi bodde tillsammans i ca 10-11 månader efter att det tog slut, idag när jag tänker tillbaka skulle vi flyttat isär mycket tidigare. Får allas bästa skulle vi ha gjort det. För jag vill ändå intala mig själv att om vi flyttat isär tidigare så hade det inte varit så infekterat som det nu är.
Jag kan inte heller lägga skulden på honom att det är som det är idag. Vi båda har gjort fel ! Och jag har nog inte varit världens trevligaste att bo med, jag har gjort mycket fel och jag vet om det.
Kunde jag trolla så skulle jag göra så att vi är goda vänner, för det är det jag igentligen vill. Jag vill vara hans vän, jag vill att han är min vän. Han har ju varit min nästa vän i flera år , och sedan ändrades det över några dagar.
Det var jag som gjorde slut och det ångrar jag inte för att våran relation var inte bra. Men han var fortfarande min bästa vän. Känner mig som ingen annan . Och för barnens skull så önskar jag att vi kunde ha en vänskaps relation .
Men verkligheten är ju tyvärr inte så! Kanske en vacker dag. Men inte idag.
Jag klarar allt!
Allmänt KommenteraJust nu känns det så! Att jag klarar allt.
Jag bor i en fin 3a, och min ekonomi är på topp. Jag pluggar 100 % , jobbar extra som städare och inom äldreomsorgen.
Jag är nöjd med mig själv, min självkänsla har kommit tillbaka ! Jag vet att jag är bra precis som jag är, jag duger . Och det är no det största som hänt, att jag har hittat mitt egna värde igen.
Jag älskar mig själv nu, jag älskar mitt liv.
Det enda som är jobbigt är att vara ifrån barnen varannan vecka, det är jätte jobbigt när det är pappa vecka. Det första jag gör på måndagar efter att de åkt är att städa deras rum, sedan stänger jag dörren och går inte in dit på hela veckan.
De största lyckorusen jag får är när jag hämtar barnen på dagis varannan v, när jag får se deras glädje i ögonen för att de får träffa mamma som de varit ifrån en hel vecka!
Mina älskade pojkar.
Jag märker själv att seperationen har gjort dom gott. De är lugnare på något sätt, framför allt zander. Han får inte alls samma utbrott som han fick förr. Han verkar mer självsäker,lugn och trygg.
Att separera med barnens pappa har varit bland det jobbigaste jag gått igenom. Vi bodde tillsammans i ca 10-11 månader efter att det tog slut, idag när jag tänker tillbaka skulle vi flyttat isär mycket tidigare. Får allas bästa skulle vi ha gjort det. För jag vill ändå intala mig själv att om vi flyttat isär tidigare så hade det inte varit så infekterat som det nu är.
Jag kan inte heller lägga skulden på honom att det är som det är idag. Vi båda har gjort fel ! Och jag har nog inte varit världens trevligaste att bo med, jag har gjort mycket fel och jag vet om det.
Kunde jag trolla så skulle jag göra så att vi är goda vänner, för det är det jag igentligen vill. Jag vill vara hans vän, jag vill att han är min vän. Han har ju varit min nästa vän i flera år , och sedan ändrades det över några dagar.
Det var jag som gjorde slut och det ångrar jag inte för att våran relation var inte bra. Men han var fortfarande min bästa vän. Känner mig som ingen annan . Och för barnens skull så önskar jag att vi kunde ha en vänskaps relation .
Men verkligheten är ju tyvärr inte så! Kanske en vacker dag. Men inte idag.